Jan Myrdal-citat

Nytt nyhetsbrev från Jan Myrdalsällskapet: www.janmyrdalsallskapet.se/nyhetsbrev-n...

Man skall inte hysa några illusioner. Om schamanismen av den härskande klassen antogs vara en räddning skulle de krypa in i djurhamnar, tugga flugsvamp och profetera.

(Tänk på det tyska "bildade" storkapitalet och Hitler. Antisemitism och ordensborgar och Tor och Oden och hela rännstensideologin var de beredda att svälja så länge de blott kunde behålla profiten.)

Det finns ingenting så mörkt och så dumt att de härskande klasserna skulle dra sig för att predika det för att säkra sitt herradöme.

Till vilken nytta alla dessa år med varje dag fingrarna på tangenterna? Där står de nu volymerna; denna hyllmeter och mer. Mycket skrik och lite ull, sa gumman när hon klippte grisen!

Men att säga det går väl an; att göra det är något annat.

Om någon folkpartistisk riksdagsman på allvar – som en annan Saulus – skulle drabbas av liberalism och börja simma mot strömmen och ta upp kampen för ett liberalt parti på principiell grund som sökte sitt väljarunderlag bland mellangrupperna då vore detta bra. Ett sådant parti skulle behövas.

Läser ett pristal av Jan Myrdal där han – apropå huruvida August Strindberg hade kunnat bli vald till styrelsen för Strindbergssällskapet – använder ordet ”litteratursällskapsstyrelsefähig”.

När Karl Marx i början av juli år 1850 gick längs Regent Street i London fick han syn på en folksamling kring ett elektriskt modellok. Det drog ett leksakståg runt en bana. Marx stannade, han fascinerades och när han kom hem talade han entusiastiskt med Wilhelm Liebknecht om detta lilla leksakslok.

Människan leker sig fram. Det var Fröbels och upplysningstidens stora insikt.

Jag undrar om de ens gått på Clas Ohlson nyligen. (Var där i Insjön häromveckan, fler prylar än någonsin, knökfullt med folk som diskuterade, som jämförde erfarenheter av olika verktyg och handlade – allt som vanligt alltså!)

Solidaritet med Palestina – bojkotta Israel!

Jag känner igen ordsvallet, verbiaget, från det arbete jag håller på med just nu; en dokumentation av krigspropagandan under Första världskriget.

Storbritanniens Blair är inte sämre han. Jag ser honom på tv. Han talar om fienden, terroristerna. De är onda. De skall förgöras. Nå, också det lilla och till nyligen alliansfria Sveriges statsminister talar salvelserikt om kamp för civilisationen. Bomber behövs för det godas seger i världen.

Presidenten säger dem att detta krig kommer att vara långvarigt. Men, lovar han dem, terrorismen skall nu utrotas i hela världen.
Det låter som om lyssnade jag på ett frälsningsmöte i bibelbältet.

Jag sätter på radion. Jag lyssnar till president Bush. Han besöker en militärbas och talar till soldater. Han talar om hur Förenta staterna nu efter attentatet mot World Trade Center befinner sig i krig mot ondskan. Soldaterna hurrar.

Jag utgår i vart fall från att tretton-fjortonåringar är om något så mer begåvade och vakna än vuxna

Läst i februari ​   Jag har just flyttat så det är därför det här inlägget är lite sent.  Trots flytten så har jag fått en del läst. Bland annat har jag bl...

Jag har skrivit om böckerna jag läste förra månaden. Om Gun Kessle, Jan Myrdal, Kim Stanley Robinson med flera: buttertarordet.blogspot.com/2026/03/last-i-februari.html?m=0

Den som politiskt tjänade mest på det terrorbombkriget var Goebbels 1943/1944/1945 liksom den som politiskt tjänar mest på terrorbombningen av New York är Bush i sitt nuvarande krig.

Inte ens massiv statsterror som de västallierades beslut att terrorbomba tysk civilbefolkning (eldstormen över Hamburg, Berlinbombningarna, Dresden till exempel) fick avsedd effekt.

Terrorismen är ett vapen. Men sällan ett bra vapen. Man kan ha stor respekt för narodnikernas offervilja och personliga mod men attentatet mot Alexander II liksom den individuella terrorn i allmänhet visade sig politiskt verkningslös och/eller kontraproduktiv.

Nu är det Irak. Nyss var det Afghanistan. På TV ser och hör jag dem tala – Bush och Blair – och allt är så pinsamt välbekant. Orden går igen ur tidens grums och mögel.

– Det fick du när du kämpade som partisan i ditt land?
– Inte direkt, svarade jag. Jag kunde ju inte säga att jag cyklat omkull i Stora Mossens backe. Då kysste hon mig och jag sade aldrig något mer om ärret.

talade Maritza om för mig att hon var kär i mig.
– Du är så vacker, sade hon, så lång och så exotiskt blond.
Jag blev mycket förvånad. Men innan jag hann säga något lutade hon sig ned, strök med fingertopparna över mitt ärr och sade:

En italiensk flicka som hette Maritza var ung och vacker på ett mörkt och yppigt sätt. Hon arbetade bredvid mig. Jag blev förälskad i henne. En kväll när vi gick under träden på avenyn ut mot triumfbågen och var alldeles ensamma (i normala fall är Bukarest en stad som lägger sig tidigt)

”Myrdal kämpade inte som partisan i sitt hemland; han cyklade omkull i Stora Mossens backe. / Det är den nesan pojkmän inte kan förlåta sitt feta fosterland.” Det citatet kan verkligen tillämpas på många fler än Myrdal.

I det byråkratiska språket sprattlar medborgaren som en fisk i nätet. Hur han vrider och snor fastnar han i bisatser och hänvisningar. Det är det byråkratiska språkets ändamål. Det fungerar som ett beslutsfattarnas tjuv- och rackarspråk.

Den som har en marxistisk grundsyn är aldrig likgiltig. (Likgiltighet och cynism är samhällsbevarande.) Men inte heller förvånad i sin indignation.

Avsnitt#2 - Fack, skön eller AI?

Bibliotekstjänsts podd läser ur arga brev från Jan Myrdal (börjar 7:50): open.spotify.com/episode/5atf...

Det går inte att säga någonting om någonting utan att det blir politiskt. Det är det hela. Konstnärerna kan välja vem de arbetar för. Värre är det inte.